2015 The Tacit Dimension


The Tacit Dimension
solo show
Rättviks konsthall
18 April – 7 June 2015


recension i Konsten.net 25/4/2015 av Maria Backman 

recension i DD/20/4/2015 av Ulf Lundén 

bilder

scroll down for images and english text

Vad är ett hem, hur skapas det och vem ska göra jobbet? Aleksandra Jarosz Laszlo köpte en timmerstuga mitt i skogen i Dalarna för att göra om den till sin ateljé. I det gamla huset hittade hon två böcker med tvåhundra recept. Det blev början på ett konstprojekt. Försiktigt gick hon på upptäcktsfärd i huset som stannat i tiden och kände sig ansvarig för sakerna hon fann. Kokböckerna var från början av 1900-talet, recepten handskrivna, kvinnan som skrivit, Sigrid Anjou, hade samlat på dem hela sitt liv.

Huvudet i montern är vitt, har slutna ögon och små stöttande ben. Familjens överhuvud bär en mössa med ett mönstrat band. Bandet var värdefullt då, idag kostar det sexhundra kronor och dess värde stiger för varje år. Det kvinnliga huvudet har sårtejp på ögonlocken eftersom hon är vittne till allt och det gör ont. En våning under huvudet finns mängder av äggskal. Det är inte bara det att hon är fruktsam, hon ger fysiskt liv i dubbel bemärkelse. Föder genom sin kropp och föder igen genom att mata. På så sätt upprätthåller hon liv. Med de matfläckade böckerna i händerna föreställde sig Aleksandra Sigrid i köket. Hur hennes liv slumrade så länge böckerna låg gömda och hur vi blir odödliga i orden och sakerna vi lämnar efter oss. På en vägg i utställningen kan besökare dela med sig av sina recept och skriva ner ord med vilka de vill bli ihågkomna efter sin död.

I nästa monter ligger textila arbeten. Det är Aleksandras samling av handgjorda saker, de är handgjorda, tidskrävande att göra och beroende av tyst kunskap. Ett hantverk kan inte bara läras med instruktioner på telefon eller ur böcker. Det behövs någon som sitter bredvid och visar. Jag tror att vi ofta glömmer det, säger hon. Tvärs över utställningslokalen finns en workshop i stickning där varje deltagare fortsätter på det som föregående gjort. I den gemensamma vägen av garn märks olika temperament och brister i tyst kunskap. Aleksandra gick själv en kurs i tvåändsstickning, en mycket hållbar teknik som kvinnorna från trakten var stolta över. Men det räcker inte med att gå en kurs. Man måste sitta i grupp, länge. Det är ett tidsspann och en hängivenhet vi inte verkar vara beredda på idag.

Över utställningens väggar löper ett långt band av målningar. To be watchful inleder sviten. Kvinnorna som rör sig i de fina rummen vet något och delar det med varandra, men inte med någon som är utanför. Det finns traditioner som bara görs tillgängliga och bevaras för den egna gruppen och det finns de som ser ett värde i det. Men det är också svårt att dela med sig av en sådan tyst kunskap eftersom den inte kommuniceras så lätt med ord. Kanske är den enda vägen att födas in i sammanhanget. För det går inte att träda in i en grupp och snabbt lära sig något de andra lärt sig under hela livet. Ibland lämnar man en grupp just av den anledningen, för att man inte längre vill tillhöra ett inkluderande och exkluderande sammanhang. Ett till lager i målningen handlar om maktrelationer. Kvinnorna i bilden är skissartat flyktiga som en gest eller modellerade i full kroppslighet och pondus, alla fastnaglade vid sina roller. I varje grupp finns de som bestämmer och de som utför bestämmelserna.

I Tropical modernism återges ett påkostat hus med en swimmingpool och lekande i bakgrunden. I förgrunden en drunknad som livräddas via mun-mot-mun. När något tragiskt inträffar kan det hända att en grupp förhåller sig passivt och ägnar sig åt något helt annat. Ibland kan något dö, försvinna från oss, medan vi fortsätter att ägna oss åt de livsuppehållande metoderna. Alla människor i dramat är tecknade ovanpå husets massiva fond av varm och mörk färg. I målningen Breathing apparatus finns också försök till livräddning. En spökligt upplöst grupp med gasmasker har invaderat ett högreståndshem. Samtidigt som de fina femtiotalshemmen, Case Study Houses, byggdes i USA riktades stor uppmärksamhet mot överlevnad vid katastrofer. Medborgarna tränades i rätt reaktioner när ett larm ljöd och dessa övningar skedde ofta på allmänna simhallar. Även idag kan det hända att människor i välordnade villaområden tar på sig skyddsmasker utan att det finns ett reellt hot.

Ett liten svartvit bild på ett bröllopspar heter Traces of forgotten memories. Vigseln är en symboliskt laddad startpunkt, även om parets gemensamma historia började långt tidigare. Förväntningarna om ett gemensamt liv, ett nytt hem och om barnen som en gång ska ärva dem. Bitterheten och besvikelsen som alltid kommer, för att det inte går att planera in lycka. För att det vi har aldrig tycks räcka åt oss. I love flowers and want to be able to look at them even at night säger en kvinna i ett inredningsmagasin och berättar om hur hon gjorde om sitt hem direkt efter sin makes död. Först när han gick bort kunde hon leva ut drömmen om blommor från golv till tak. I målningen har Aleksandra frigjort henne även sexuellt, med flämtande kroppar i tunna linjer som två andetag mot det tunga himmelriket av rosor.

De amerikanska Case Study Houses återkommer i flera målningar. Husen byggdes för hemvändande soldater och deras familjer, de skulle vara tillgängliga för ett brett samhällsskikt, men det blev precis tvärtom. Idag symboliserar de status och överdåd och har influerat europeisk lyxarkitektur. Architect design villa står mitt i mörkblå natt och en solkad bröllopsfamilj går mot sitt överljusa drömhus. De enorma fönsterpartierna gör hemmet till en uppvisningsmonter där privatliv sätts på undantag. Adaptation är folkloristisk klädda par som dansar i en stram modernistisk interiör, under det gula innertaket och mot den blå natten. Det är den svenska fattigutvandringen till Amerika där kulturer möttes och återverkade på varandra.

I den svartvita grafiken Working title möts ett förnämt kärlekspar kropp mot kropp i en virvel i takvåningen. Är det en akt av våld eller av njutning? Det sker många saker bakom lykta dörrar och klyftan mellan fasaden och det som döljs därbakom är bråddjup. I nästa bild Hemmet, samhällets bästa värn är familjemodellen på plats. Mamma, pappa, barn. Bara det att alla är gråa och verkar lösryckta. Malplacerade och i var sin värld utan djupare kontaktmöjligheter. Målningens titel kommer från en bok från femtiotalet som beskriver en idealfamilj utifrån en religiös grund.

En familj som intervjuades i ett inredningsmagasin beskrev i detalj bygget av sitt hus med simbassäng, projektets kärna. Floating house on the hill utgörs av den svidande blå poolen och ett par kvinnor inbegripna i en svårtydbar aktivitet, en gest som blir meningslös utan en boll eller något annat för deras händer. I bakgrunden syns en man och en tidig spirande vår i det steniga landskapet. Hur många dagar om året kan de nyttja bassängen? Den direktförflyttade modellen från USA stöter på en verklighet som anpassar sig efter planritningen. Vi försöker njuta i iskalla pooler, ha strålande karriärer, vackra hem och spännande fritidsaktiviteter. När vi inte bemästrar alla rollerna perfekt kraschar vi urlakade som den ljusa kvinnan i Home treatment. Utanför de stora fönstren är det gnistrande vinter. Inne i salongen kring henne har det samlats en grupp som vill förstå eller tycker sig förstå. Doktorer, psykologer, och planritare med pennan i hand, alla vita som oskrivna blad.

Cumulonimbusmoln, något hänger i luften i det hermetiskt vita köket. Ingen vill ha ett negativt element i sitt hem, det ska vara ljust och fräscht, men livet med alla sina nyanser uppenbarar sig ändå. Alla familjer har historier och historierna bildar lager som träder fram tydligast vid storhelger. Välordnade och snälla ansikten kring bordet, men vulkanen innanför låter sig inte stillas av glänsande skåpsluckor och orkidéer. Det som hängde i luften har briserat i Family-run business. Aska tycks ha sotat ner rummet. Men trots att katastrofen redan verkar ha inträffat är det ändå någon som bestämmer om det ska talas om saken eller inte. Det onämnbara vältrar sig tungt i rummet och hittar ingen väg ut.

Husmodern och andra texter är en installation av föremål, illustrationer och böcker som sträcker sig över flera montrar i rummets mitt. I en avdelning finns äldre tiders hushållsredskap, vissa självklara, andra obsoleta med bortglömd funktion. Det fanns helt enkelt fler redskap förr och var sak hade sitt exakta användningsområde. Det fanns böcker om hur man skulle sköta ett hushåll med rigid kassabok och ingen felmarginal som tillät saker gå till spillo. Detaljerade anvisningar om sysslor som idag görs i en handvändning eller är bortrationaliserade. Skillnaden mellan att plugga in flera sidor om hur och med vad man diskar olika slags kärl mot att köpa en flaska diskmedel och vrida på varmvattnet. Skillnaden mellan att stryka en skjorta i åtta steg mot att aldrig stryka sina kläder, för att inte tala om sin mans kläder.

Plötsligt blir det uppenbart vad hemmafruarna gjorde med all sin tid när de inte arbetade och till och med hade en piga vid sin sida. Att baka bröd, sy och laga kläder för sex familjemedlemmar och tvätta utan tvättmaskin. Att ansvara för ett hushåll som skulle vara självförsörjande och utföra allt med egna händer. Det är som att leva på stenåldern. Kvinnan kvar på stenåldern medan mannen jobbade på fabriken och barnen gick till skolan. I installationen finns Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj som lever i femtiotalets brytningstid men som fastnat i en malström av sysslor och inte klarar av att lyfta blicken för att leva ett värdigare och mänskligare liv.

Med sammanställningen av böcker i montrarna blir det tydligt hur husmoderns ansvar kläddes i ideologi, politik, religion och konst. Carl Larssons bilder av hemmet och det stora inflytande de har än idag. Eller den bortglömda boken Hemmet samhällets bästa värn vars värden faller tillbaka på Luthers lilla katekes. Interiörer i svenska hem som fortfarande liknar protestantiska kyrkor med ljusa och strama inredningar. Med Fredrika Bremer och Ellen Key kom nya tankar om vad en kvinna och ett hem kunde vara. De anslöt sig till den långa kampen för jämställdhet, den som ännu inte är uppnådd.

Husmodern verkar höra till en svunnen tid idag men samtidigt finns ett nytt intresse för brödbak, husrenovering och handarbete. Det gammalmodiga hushållsarbetet idealiseras på ett sätt som hade tett sig främmande för dåtidens människor. Vår tid uttrycker en sorts återgång, men vilken aspekt av svunna tider vill vi återvända till? En kvalitet i livet och i sakerna vi omger oss med. Att sakerna, kläderna och maträtterna ska vara mättade med känslor och tid. Att det inte bara ska vara snabbt, godtyckligt köpt, utbytbart och utslitet i nästa sekund. Aleksandra funderar över kvinnorna som lagade varje mål mat och stickade varje dag. De tänkte aldrig på det som något märkvärdigt och det hade inget speciellt värde. Nu betraktas det handgjorda och av egna råvaror framställda som något exklusivt och betingar skyhöga priser. Kvinnorna som stickade tröjor hela livet skulle aldrig ha råd att köpa en sådan tröja idag. Generation efter generation av kvinnor som skapade enorma värden med den ocean av tid som de la ner i sitt obetalda arbete. De visste inte om att de skapade materiella och emotionella rikedomar. Ingen visste om det. Hem uppstod ur hus som en sorts naturlag och den tysta kunskapen hade inte ens ett namn.

 

 Magdalena Dziurlikowska



2015 04 18 aleksandra jarosz laszlo webb

 

"Jag ska ompröva mänsklig kunskap genom att utgå från det faktum att vi kan veta mer än vi kan berätta", skriver Michael Polanyi. Tyst dimension (The Tacit Dimension) hävdar att tyst kunskap – tradition, ärvda metoder, underförstådda värderingar och fördomar – är en avgörande del av vetenskaplig kunskap.
Polanyis arbete är fortfarande relevant i dag och en närmare granskning av denna teori, att all kunskap har personliga och tysta element, kan användas för att stödja och motbevisa en mängd vitt spridda ansatser till kunskap.

Hushållsarbete ser jag som ärvda metoder där en skriftlig beskrivning är svår att förstå. Vi måste lära oss “hur” från varandra. Tyst kunskap har beskrivits som "veta-hur", i motsats till "veta-det" (fakta). Därför är det inte tillräckligt för att följa instruktioner om du inte förstår "hur". Tyst kunskap kan endast förvärvas genom praktisk erfarenhet i relevant sammanhang.

Jag riktar fokus på tyst kunskap som appliceras på arbete i hemmet, men också i traditioner, ursprung och kulturarv. Hemmet har sedan sekelskiftet haft en stark ställning som konstnärligt motiv inte minst i den svenska bildkonsten. Många konstnärer idealiserade familjelivet och deras hem uppfattas som ett nationellt kulturarv och som en nationell angelägenhet. Jag reflekterar över tidsandan samt kraven på renlighet och ordning som var starka under den tidiga folkhemstiden i Sverige. Jag undersöker hur ansvaret för hemmet lades på kvinnorna och om samtidens förhållande både till den feministiska revolutionen på 1970-talet och längtan efter det perfekta hemmet, den konservativa könsuppdelningen samt den idealiserade bilden av hushållsarbetet idag. Jag knyter ihop tidens sociala oro, med jakten på ett rikare liv, den moderna bilden av ett perfekt hem som säljs genom inredningsmagasin och dess myt som gör att vi ständigt strävar efter att förverkliga den.

Exempel på tyst kunskap som vi finner hemma är de personliga prestationerna av dagliga hushållssysslor som att laga mat, sticka och sy, som ofta delas via familjemedlemmar och sociala nätverk. Till viss del är tyst kunskap "fångad" när kunskapsinnehavaren ansluter sig till ett nätverk eller en gemenskap av praxis.
Några andra exempel på dagliga aktiviteter och tyst kunskap är: cykla, simma, spela piano, köra bil, laga mat och att slå i en spik med en hammare. 
Nyckeln till att skaffa sig tyst kunskap är erfarenhet. Utan någon form av gemensam erfarenhet är det extremt svårt för människor att dela varandras tankeprocesser.

Ett annat exempel på tyst kunskap är själva språket; det inte är möjligt att lära sig ett språk bara genom att undervisas grammatiska regler, en infödd talare plockar upp språket vid ung ålder, nästan helt omedveten om den formella grammatiken som de kan läras senare.

Tyst kunskap är inte lätt att dela med andra. Även om denna kunskap används av alla människor, det är inte nödvändigtvis lätt att artikulera vad detta innebär, som att dammsuga eller att stryka. Andra exempel på tyst kunskap är att reparera och att skydda sig genom att titta på, vakta, försvara och förebygga, för att bara nämna några.

Människor är ofta inte medvetna om den kunskap de besitter eller hur tyst kunskap kan vara värdefull för andra. Effektiv överföring av tyst kunskap kräver i allmänhet omfattande personlig kontakt, regelbunden interaktion och tillit. Denna typ av kunskap kan endast exponeras genom praktiskt utövande i ett visst sammanhang för att därmed överföras till andra.
Tyst kunskap består av övertygelser, ideal, värderingar, scheman och mentala modeller som är djupt rotade i oss och som vi ofta tar för givet. 
Även om det är svårt att artikulera tyst kunskap, formar oss denna kognitiva dimension till hur vi uppfattar världen.

Med dessa funderingar jag vill bjuda in publiken att aktivt delta i projektet och jag ska genomföra workshops under utställningen.
Oavsett religion, geografi eller bakgrund, ser vi genom hela mänsklighetens historia ett starkt samband mellan mat, kärlek, minnen, hemmet, vara rötter, kultur och tradition, avsked, och slutligen död.


Receptbyte
Som utgångspunkt kommer jag först att dela med mig av recept som jag hittade i två anteckningsböcker från början på 1900-talet och som innehåller cirka 200 handskrivna recept.

Under hela utställningsperioden vill jag bjuda publik att sätta upp eller skriva direkt på väggen i konsthallen sina favoritrecept. De kan vara handskrivna eller utskrivna från en skrivare. Alla recept kan fotograferas eller skrivas av.

Tanken är att man ska dela med sig och testa nya recept hemma. Mat fungerar som en länk mellan människor. Genom dessa smaker kan vi delvis uppleva andra platser, kulturer och traditioner. 

Det är fritt att skriva recept anonymt eller att lämna sitt namn och lägga till några rader som beskriver varifrån recepten kommer och varför man gillar den.

Alla recept kommer att samlas in och delas online.

Epitafium
Här ser ni några recept ur två handskrivna kokböcker från sekelskiftet. När jag fick Ingrid Anjous kokböcker började jag tänka på henne och såg fram emot att få testa hennes recept. Där finns spår av mjöl och choklad fläckar i boken. I min fantasi tänker jag mig henne och hur hennes liv kan ha tett sig. Jag kan se henne framför mig när hon arbetar i sitt kök. Jag föreställer mig vad hon kan ha tänkt på, hur snabbt och effektivt hennes händer rörde sig när hon tillagade maten. Hur hon provade sig fram och improviserade, skapade nya recept. Ingrid finns hos mig nu. Hennes recept gör att hon inte glöms bort.

Så tänker jag på våra nära och kära som gick bort. Dem kommer vi att minnas så länge berättelserna om dem ska berättas eller skrivas ner. Deras foton kommer att finnas kvar och saker kommer att användas igen. Det är ett stort ansvar och samtidigt en glädje, att bära minnet av dem vidare.

Genom det vi lämnar efter oss – ting, berättelser, foton, händelser, sådant vi skrivit eller som skrivits om oss – blir vi odödliga. Vi är här för att stanna för alltid.

Föreställ dig själv som en gäst på din egen begravning.

Ta ett papper och skriv ett eller några ord som du skulle vilja att din familj, dina vänner och andra kommer ihåg när de tänker på dig. Placera ditt epitafium på väggen.

Workshop Vad säger platsen du kommer ifrån om dig? 
Kommer du ihåg en folksaga, en sång eller en myt som är kopplad till den plats som du kommer ifrån? Workshop i konsthallen i samarbete med Falu Konstgrafiska Verkstad, den 6 juni 2015, kl. 14-16.


English

“I shall reconsider human knowledge by starting from the fact that we can know more than we can tell”, writes Michael Polanyi. The Tacit Dimension argues that tacit knowledge - tradition, inherited practices, implied values and prejudgements – is a crucial aspect of scientific knowledge. Polanyi’s work is still relevant today and a closer examination of his theory that all knowledge has personal and tacit elements can be used to support and refute a variety of widely held approaches to knowledge.

For example, I regard housework as an inherited practice. Even if we write down the descriptions and instructions of each type of housework, it is difficult for someone who has never undertaken these activities to understand them. We must learn them from each other. Tacit knowledge has been described as “know-how” – as opposed to “know-that” (facts). That is why it is not enough to simply follow the instructions if you don’t understand the “how”.

Another example of tacit knowledge is the notion of language itself – it is not possible to learn a language just by being taught the rules of grammar – a native speaker picks it up at a young age, almost entirely unaware of the formal grammar which they may be taught later. Other examples are how to swim, ride a bike, tie a shoelace or make a bandage; these can only be learned through personal experimentation. Tacit knowledge can only be acquired through practical experience in the relevant context.

I focus on tacit knowledge, which we apply to housework, for example, but also to traditions, place of origin and heritage.
Since the turn of the last century, an image of home has had a strong position as a popular theme among Swedish artists. Many of them idealized family life and their homes as national heritage and as a national concern. 
I reflect on the spirit of and requirements for cleanliness and order that were strong during the Folkhem [people's home] period in Sweden. 
I examine how responsibility for the home was placed on women and the contemporary relationship to both the feminist revolution of the 1970s and the current yearning for the perfect home and conservative gender segregation.
I connect the social feeling of unrest, the hunt for a richer life, the modern image of a perfect home sold through interior design magazines and a myth that makes us constantly strive to acquire what we think we want.

Examples of tacit knowledge that we find at home are the private performances of daily household tasks like cooking, sawing, stitching, vacuuming or ironing. Other examples of tacit knowledge are repairing and protecting by watching, guarding, defending and preventing, to name but a few. 
With tacit knowledge, people are often not aware of the knowledge they possess or how it can be valuable to others. The effective transfer of tacit knowledge generally requires extensive personal contact, regular interaction and trust. This kind of knowledge can only be revealed through practice in a particular context and transmitted through social networks. To some extent it is "captured" when the knowledge-holder joins a network or a community of practice.
Some examples of daily activities and tacit knowledge are: riding a bike, playing the piano, driving a car, cooking and hitting a nail with a hammer.
The key to acquiring tacit knowledge is experience. Without some form of shared experience, it is extremely difficult for people to share each other's thought processes.

Tacit knowledge is not easily shared. Although all people use it, it cannot necessarily be easily articulated. It consists of beliefs, ideals, values, schemata and mental models that are deeply ingrained in us and that we often take for granted. While difficult to articulate, this cognitive dimension of tacit knowledge shapes the way we perceive the world.

With these ideas in mind, I would like the public to actively participate in the project. 

Regardless of religion, geography or origin, throughout the history of humanity we see strong connections between food, love, memories, home, our roots, culture, tradition, farewells and finally death. 

The stories collected during the workshops function as an inspiration for each other and for the future. All of them will be collected and shared online.

Recipe exchange 

The starting point for this workshop is a carefully handwritten recipe book from around the turn of the century containing about one hundred recipes. I found it in a wooden cottage in Dalarna that I had bought. Forgotten and hidden, it will get a chance to be seen and the recipes shared. 

Throughout the show, I will be inviting the public to display their favourite recipes in the gallery. They can be handwritten or printed out. Visitors will get a chance to share recipes with each other throughout the show and all of the recipes will be documented and shared online.

Food acts as a link between people. We all need to eat. Through recipes we can experience different traditions, cultures and places. Visitors can leave their contribution anonymously or signed; they can include a few words about the recipe, where does it come from and why they like it so much.

Epitaphs 

This workshop involves imagining that you are attending your own funeral.

I would like the public to write a few words describing how they would like to be remembered by their family, their friends and others.

Epitaph will be displayed individually on the wall throughout the show.

Workshop What does your place of origin say about you?

Do you remember a fairy tale, a song or a myth that is connected to the place you come from? Please visualise it/illustrate it. 

Other relevant links of intrest:

A Mother’s Cookbook Shares More Than Recipes



IMG_2750a

Tacit knowledge is not easily shared. Although all people use it, it cannot necessarily be easily articulated. It consists of beliefs, ideals, values, schemata and mental models that are deeply ingrained in us and that we often take for granted. While difficult to articulate, this cognitive dimension of tacit knowledge shapes the way we perceive the world. With these ideas in mind, I would like the public to actively participate in the project. Regardless of religion, geography or origin, throughout the history of humanity we see strong connections between food, love, memories, home, our roots, culture, tradition, farewells and finally death. The stories collected during the workshops function as an inspiration for each other and for the future. All of them will be collected and shared online. Workshop Recipe exchange: The starting point for this workshop is a carefully handwritten recipe book from around the turn of the century containing about one hundred recipes. I found it in a wooden cottage in Dalarna that I had bought. Forgotten and hidden, it will get a chance to be seen and the recipes shared. Throughout the show, I will be inviting the public to display their favourite recipes in the gallery. They can be handwritten or printed out. Visitors will get a chance to share recipes with each other throughout the show and all of the recipes will be documented and shared online.Food acts as a link between people. We all need to eat. Through recipes we can experience different traditions, cultures and places. Visitors can leave their contribution anonymously or signed; they can include a few words about the recipe, where does it come from and why they like it so much. Workshop Epitaphs: This workshop involves imagining that you are attending your own funeral.I would like the public to write a few words describing how they would like to be remembered by their family, their friends and others.Epitaph will be displayed individually on the wall throughout the show.

IMG_2752

Tacit knowledge is not easily shared. Although all people use it, it cannot necessarily be easily articulated. It consists of beliefs, ideals, values, schemata and mental models that are deeply ingrained in us and that we often take for granted. While difficult to articulate, this cognitive dimension of tacit knowledge shapes the way we perceive the world. With these ideas in mind, I would like the public to actively participate in the project. Regardless of religion, geography or origin, throughout the history of humanity we see strong connections between food, love, memories, home, our roots, culture, tradition, farewells and finally death. The stories collected during the workshops function as an inspiration for each other and for the future. All of them will be collected and shared online. Workshop Recipe exchange: The starting point for this workshop is a carefully handwritten recipe book from around the turn of the century containing about one hundred recipes. I found it in a wooden cottage in Dalarna that I had bought. Forgotten and hidden, it will get a chance to be seen and the recipes shared. Throughout the show, I will be inviting the public to display their favourite recipes in the gallery. They can be handwritten or printed out. Visitors will get a chance to share recipes with each other throughout the show and all of the recipes will be documented and shared online.Food acts as a link between people. We all need to eat. Through recipes we can experience different traditions, cultures and places. Visitors can leave their contribution anonymously or signed; they can include a few words about the recipe, where does it come from and why they like it so much. Workshop Epitaphs: This workshop involves imagining that you are attending your own funeral.I would like the public to write a few words describing how they would like to be remembered by their family, their friends and others.Epitaph will be displayed individually on the wall throughout the show.


© Aleksandra Jarosz Laszlo 2018